<> Allra först stod det klart att regerande mästaren Christian Olsson inte lyckats reparera det skadeläge han kämpat med i hela fyra år och alltså inte kan försvara sitt OS-guld från Aten, liten tröst var hans glädje över att vara Sveriges fanbärare på den spektakulära invigningen,
<> sedan klappar min nya OS-favorit scullerroddaren Lassi Karonen igenom i finalen och tar ingen medalj, som jag redan intecknat för honom och hans frejdiga framtoning, han gråter inte, han har gjort sitt bästa och haft kul,
<> sedan blev Ara Abrahimian bortdömd i 84-kilos-brottningen och blev så vansinnigt arg att han blev diskad pga nedlagd medalj och avvikande från prispallen mitt framför OS-pamparna innan guldet delats ut till hans baneman italienaren, även om han vann bronsmatchen, tror inte Ara gråter - han osar mer,
<> sedan Therese Alshammar, vars rymdbaddäkt sprack på generande ställe precis före starten av 50 m-simningen och fick kollegial hjälp av den 42-åriga amerikanskan Torres, som vann flera silvermedaljer, att fördröja starten och en oerhörd lojalitetsförklaring i direktsänd TV av förbundskaptenen, som varit redo att slänga sig i bassängen och störa för att Tessan skulle hinna till startpallen, Tessan kämpade med tårarna i direktintervjun efteråt vid bassängkanten,
<> sedan Linus Törnbladhs till synes (av konkurrenter?) fjärrstyrda höjdhoppsribba, som föll sisådär en halvtimme efter att Linus landat efter sitt tredje och sista försök i kvalet, Linus är nära gråten av ilska och besvikelse.
<> så på eftermiddagen: Sanna Kallur, supertaggad, glad, förväntansfull, skadefri och med utmärkt kvaltid, som startar FÖR bra i sin semifinal, springer rakt in i första häcken och står bokstavligt talat på huvudet, gråter i den globala kameran - och väcker stor sympati.
<> Carolina Klüft hade inte jag några förväntningar på, hade ni? Hon hoppade enbart längd och kom inte ens till finalen. Men jag respekterar hennes beslut att "följa sitt hjärta". Hon vill ju ha kul, inte känna sig tvingad. Hon har gett oss så himla mycket kul i rutan och i medaljväg att det räcker mycket långt i förtroende.
<> åh nej, så kom den största besvikelsen, mest för honom själv: Stefan Holm - vår Stefan! - i finalen tokade han till allt! Men det syntes ju direkt att han som vann guldet var nästa Stefan Holm med studsfötter utöver det vanliga. Tack för alla härliga upplevelser, Stefan!
Sporten på DN visar dramatiken när en toppidrottares sörjer ytterligare en missad chans till internationell medalj. Liu Xiangs hemsida visar hans tränare i tårar på presskonferensen efter att Liu tvingats bryta 110 m häckstarten.
Näe. Det är bara inte sant! Kallur missade ju medalj i Osaka förra året också, då påsprungen av banan bredvid. Även då lyste besvikelsen som en fyrbåk i hennes ansikte. Må hon fortsätta, hon är en utmärt förebild för andra.
Jag såg alla dessa debacles i direktsändning med många plågsamma repriser - vilken dramatik där borta på andra sidan jordklotet som vi alla delar! Vilka starka känslor som trängde igenom TV-rutan Men jag klarar nog inte mer.
No more! Det verkar som om guldet blir till sand i detta OS för Sverige.
Mina sympatier räcker också för den enormt stora publiken i Kina, som fick se sin upphaussade guldmedaljör in spe, Liu Xiang, häcklöparen, världsrekordinnehavaren, som var skadad men kände sig pressad att ändå ställa upp i startblocken, som efter allmän tjuvstart (!) haltade svårt pga hälsena och gick ut, arg, ledsen och med en gråtande (!) tränare på presskonferensen. Blev det 10 års arbetsläger för honom?
Sådana förväntningar kan inte vara nyttiga för någon! "Det är ju bara idrott", som Sanna sa.
Just nu känns det lite avslaget med OS…
Inlägg
